Fiskeböcker

Nyhetsbrev

Författare

Ur min flugask

Ur min flugask. Boken som förmedlar en flugfiskares alla upplevelser från ett strömmande vatten. Genom Lars-Åkes fängslande språk och Leifs bildkonst får vi möta legendariska fiskare, klassiska flugor och Gimån.

Mer detaljer

12 andra produkter i samma kategori:

Antal Sidor: 129
ISBN: N/A
Språk Svenska
Utgivning: 1983

Boken går inte att hitta i den ordinarie bokhandeln.

 

Skogsån som gjorde mig till flugfiskare 
Strömmande vatten har starkt påverkat mitt liv. Som liten pojke följde jag med min mamma när hon tvättade kläder i Faxälven vid Österforse. På kanten av den branta nipan kunde jag skymta älven mellan trädstammarna och höra ljudet av forsen. Nedför den sandiga stigen full med tall-barr, som stack i mina bara fötter, kom jag så småningom till den steniga stranden. 

Där rann vattnet över bruna och grå släta stenar och över grus och sand som ibland träffades av solstrålarna och glänste och glittrade. Vattenytan som lånade sin färg av himlen var ibland grå eller svart. Ibland hade den, den fräschaste blåa färg och det var också då som det strömmande vattnet glänste och glittrade som mest. 

Timmerflottningen var då i full gång och vi pojkar gjorde flottar av stockar som kommit ur kursen och stakade efter stränderna. Hur gammal jag än blir kommer jag aldrig att glömma den stranden av Fax-älven nedanför den sandiga nipan. Den bilden kommer alltid att finnas inom mig. 

Sedan urminnes tider har laxarna vandrat den långa vägen från kusten uppför Ångermanälven, förbi Sollefteå, svängt till vänster in i Faxälven och på väg till sina lekplatser passerat Långsele (Långsele det långa selet mellan två forsar), det lilla stationssamhälle där jag växte upp. 

Många laxar togs varje år vid notdragning och dragrodd. Där fanns också sik, gädda, abborre och ål. Det var gott om harr i älven. Jag såg aldrig någon som fiskade med flugspö men det var mycket vanligt att man rodde fluga efter harr. Två korta spön av sälg eller vide sattes upp i aktern av båten. En kort lina och fluga till varje spö fullbordade utrustningen och så rodde man uppför eller nedför strömmen, eller tvärsöver med stripande flugor. 

När tekniken och utvecklingen raskt gick framåt och de goda tiderna kom till människan kom också de dåliga tiderna. Först och främst för laxen och älvarna men även för hela vår natur och miljö.

Varje morgon på väg till Sollefteå Läroverk kunde jag från rälsbussens fönster titta ned i en död älvdal. Från Hjälta kraftverk gick en flera kilometer lång tunnel under jord med vattnet till turbinerna. Pulsådern Faxälven var avskuren. 

Ett annat strömmande vatten i mitt fiskelivs historiebok är Svartån. Jag kom att älska denna å. Dess strömmar och sel, dess flottningslänsar och stenkistor. De gamla grå timmerrännorna, som följde åns vindlingar. »Den gamla kvarnen, som i sommarnattens dunkel minde om ett kurande troll, som ruvade över en omätligt rik skatt. Skatten, det var Svartåns försvinnande stam av gulbukiga och välväxta laxöringar, de starkaste men också de skyggaste bland fiskar.«

Svartån var också en skogså, omgiven av vildmarken och alla dess invånare. Skogsbilvägarnas nät var ännu glesmaskigt och fisken stod tätt. Jag har aldrig fiskat i Svartån. Bara i fantasin med Hans Lidmans hjälp. Jag fick hans bok »Det nappar i Svartån« av mamma Eva.

Med sitt målande språk och sina romantiska beskrivningar och med den fullständiga inventeringen av den svenska naturen trängde Hans Lidman och Svartån djupt in i mitt hjärta. Jag läste om boken många gånger och det som inte fanns skrivet där läste jag mellan raderna. Ganska snart förstod jag att jag måste skaffa mig ett flugspö! 

Efter diverse undersökningar köpte jag genom en postorderkatalog ett splitcanespö från firma Arjon. Det hette Streamfly, Strömflugan, och var 9 fot långt. Jag hade redan en brun fluglina av flätat silke och en flugrulle, båda från England. 

Det jag nu saknade var en riktig flugask att lägga mina flugor i. Den kom också från England. Den är i dag nästan lika gammal som mitt första flugspö, silverglänsande och blanksliten. Den har tolv små fack, vart och ett med ett genomskinligt lock. Där ligger mina torrflugor lösa och med gott om utrymme för att inte bryta hackelstrån och stjärtspröt. I locket i en gul skumgummiskiva sitter mina våtflugor. Hela asken är fylld av små och stora dunkrokar i olika färger och storlekar. En del liknar insekter, andra är fantasiflugor. Under årens lopp har innehållet i min flugask skiftat. Flugor har försvunnit under fiske. Några har bytts bort och några har använts för litet och fått lämna plats för nya, av vilka en del har gått samma väg. En del har förstärkt sin position i flugasken och fått stanna kvar. 

Inga kommentarer finns för tillfället.